DFS OLYMPIA, Segelflygplan.
Tillverkare: DFS. Tyskland
Licens: AB Kockums Flygindustri
Tillvnr: 7 År: 1946
Spännvidd: 15,00 m
Längd: 7,27 m
Höjd: 1,60 m
Max. flygvikt: 260 kg
Max. fart: 175 km/h
Vingyta: 15 m²
Glidtal: 1:25 vid 70 km/h
Registrerade ägare:
1946-1967 Norrköpings Flygklubb
1967 Luftfartsverket, Norrköping
DFS-Olympia var ett högvingat, ensitsigt, fribärande segelflygplan av träkonstruktion och försett med luftbromsar samt kastbart hjulställ.
Det konstruerades av Hans Jacobs på Deutsches Forsungsinstitut für Segelflug (DFS).
Flygplanstypen togs fram som ett enhetsplan till Olympiaden 1940 i Helsingfors men som inställdes på grund av andra världskriget.
Kungliga Aeroklubben (KSAK) beställde fyra plan, varav två tillverkades i Tyskland med registreringen SE-SAE och SE-SAF och som levererades 1940 samt två licensbyggda från Kanonverken (senare Flygindustri AB i Halmstad) 1941 med registreringen SE-SAI och SE-SAK. Planen blev ett välkommet tillskott till KSAK:s verksamhet.
Efter kriget beställde KSAK ytterligare 13 plan DFS-Olympia hos Kockums Flygindustri AB, som nu övertagit Flygindustri AB. Dessa plan levererades under åren 1946 till 1951. Dessutom har medlemmarna i Stockholms Flygklubb byggt två plan i egen regi 1951 och 1957.
Segelflygplanet SE-SGF tillverkades som nummer sju och blev inregistrerat och levererat den 28 februari 1947 till Norrköpings Flygklubb. Efter drygt tjugo års tjänst hos flygklubben blev planet avregistrerat i december 1967 och donerat till Luftfartsamlingarna på Arlanda där det har renoveras.
__________________________________________________________
Kommentar. SE-SGF. Olympia.
Sträckflygning med Olympia, SE-SGF
Segelflygplanet Olympia SE-SGF föranleder mig att kort berätta om min bekantskap med planet den 20 augusti 1952. Då målat ljusgult.
Döm av min förvåning när jag 2001, i samband med att Arlandamuseet lades i “malpåse”, finner min gamla ögonsten, Olympia SE-SGF, bland övriga demonterade flygplan i museihallen. Visserligen i tämligen dåligt skick, men ändå där. Den hade under ett antal år förvarats i olika förråd innan den kom till Arlanda Flygmuseum.
Anledningen till det kära återseendet var min flygupplevelse med just detta plan den 20/8 1952 i samband med en sträckflygning, 9 mil, från Kungsängen i Norrköping till Gustavsvik, Örebro.
Vid starten var det som vanligt tänkt som en “trattflygning” i Kungsängens närhet. Inga speciella förberedelser trots kanonväder med fina cumulusmoln. Men barografen fanns med och startad.
Klädsel: flygvapnets blå gymnastikskor och dito gymnastikbyxor, tunn skjorta, ingen dricka. Ingen karta, men skolans geografilektioner kom väl till användning visade det sig.
Vinschstart med urkoppling på ca 300 meter. Efter lite kurvande bar det iväg uppåt och utåt södra sidan av sjön Glan söder om flygflottiljen F13. Fortfarande bra stig uppåt 1500 – 1800 meter. Dagen till ära hade F13 raketskjutning med Vampire i rote mot markmål på Granholmen i Glan. De var ganska närgångna så jag upplevde med spänning skjutningen på nära håll. Men ögonkontakten var säkert ömsesidig. Tyvärr hade man inte radio i dåtidens segelflygplan. Tyckte nog att upplevelsen var “häftig” så tiden gick.
Realiserade då att jag faktiskt befann mig långt utanför “tratten”. Vad göra ? Bra väder. Vända hem eller fortsätta ? Det blev det senare. Vidare bortåt Linköping. Därifrån började Omberg och Vättern synas i väst. Styr därför mot norr där cumulusmolnen radar upp sig. På ca 2000 meter tänkte jag “försök håll dej kvar på den här höjden eller ev. högre”. Cumulusmoln överallt, inga problem. I trakten av Askersund kom tanken “vart är jag på väg ?”. Örebro borde vara möjligt, men var finns flygfältet ? Det borde ju synas vartefter. Men nu började cumulusmolnen bli färre. Utelandning hade jag uteslutit av någon anledning. Efter ytterligare någon mil mot Kumla syns en kraftig rökpelare med en dito Cumulus på toppen, men i övrigt klarblå himmel norrut. Den cumulusen ser bra ut att ta maxhöjd i och sedan glida uppåt Örebro. Den ger kraftigt stig, 6-7 m/s. Men både rökpelare och Cumulus visade sig uppstå ovanför skorstenen på dåtidens lädergarveri. Rök från ett lädergarveri luktar “pyton” (H2S). Nästan spyfärdig lämnar jag “pytonblåsan” i molnbasens slöjor och finalglider till Örebroklubbens flygfält, Gustavsvik, där jag blev väl omhändertagen, men med en undran varifrån jag kom, “termiken har ju varit slut sedan länge ?” Jo, men över Kumla finns en 7-meterscumulus med pytondoft.
Viss förvåning i Norrköpings Automobil och Flygklubb (NAFK) på Kungsänden när mitt
telefonsamtal kom från Örebro. Men grabbarna tog klubbens gul och röda Chevrolet cabriolet med släp som sig bör för hämtning. Åter på Kungsängen framåt tidiga morrontimmar var jag mycket tacksam och nöjd med den första sträckflygningen med både höjdvinst och sträcka för Silver-C. En oförglömlig flygning som tog 3 tim och 50 minuter.
mvh
Sture Nilsson