Flygradio (klicka på bilden för mer information):

MURPHY_HERTS-GB

LEAR_Modell_LTR-6                           NARCO_MK-12

NARCO_Omnigator-MK2                    NARCO_SIMPLEXER_VC-27          NARCO_SUPERHOMER_VHT-3

Com-Nav KING KX-130                    Com COLLINS 618M1                          Commradio Cessna -500

Radio navigering (klicka på bilden för mer information):

ADF Typ ARC-318G ADF                   Typ MOTOROLA ADF-T-12B              ADF Typ NARCO ADF-31A

VOR-ILS Mottagare COLLINS 51-RV2   VOR indikator PIPER 01             Navmottagare NARCO-NAV11

VLF OMEGA Navigator                         Navigationsradio Cessna -500             Väder radar Typ RCA AVQ-20

Det behövs bara en snabb blick på en jordglob för att upptäcka att kortaste vägen mellan Europa och Fjärran Östern går via Sibirien. När SAS i början på 1950-talet hade öppnat flyglinjen till Tokyo södra vägen, med en flygtid Stockholm – Tokyo på drygt 52 timmar, började man planläggningen av en trans-polar flygrutt till Japan.

Flygning över Sibirien var inte att tänka på – ryssarna tillät inte utländska flygplan att trafikera rutten över Sibirien. I stället kastade man blickarna mot Alaska; det medförde naturligtvis en betydande ökning av distansen och gav en flygtid på ca 30 timmar med dåtidens flygplan. Jämfört med rutten via Rom och Bangkok blev det i alla fall en betydande tidsvinst.

Men det fanns problem…navigering över polarområdet tvingade SAS att ta fram nya och ditintills oprövade metoder för positionsbestämning inom ett område nära den magnetiska nordpolen, med ytterst få navigeringshjälpmedel och där den vanliga magnetkompassen var helt obrukbar.

I den traditionella polarkurvan löper longituderna samman mot den geografiska nordpolen, där begreppet ”väderstreck” saknar täckning; endast ett väderstreck och en riktning finns – syd!

SAS lämnade därför den traditionella polarkartan och gjorde en ny navigeringskarta över Arktis, en polarprojektion med Greenwich meridianen och dess förlängning – 180 graders meridianen – som ”standardmeridian”, på kartan markerad med en något tjockare, heldragen svart linje. Parallellt med denna standardmeridian drog man upp en serie ”halster meridianer”. En karta med detta system inlagt kallades en ”Grid karta” efter det engelska ordet för halster – ”grid”.

Systemet var inte någon uppfinning av SAS, det uppfanns redan 1928 av den amerikanske amiralen Tonta, men föll sedan i glömska.

Med detta system kunde man hela tiden flyga mot ”grid norr” och avskaffa Nordpolen som riktningsreferens. För den exakta kurshållningen som var nödvändig, fordrades emellertid gyro som var mera exakta än de gyron som ditintills använts. SAS specifikation angav en precision på mindre än 2 grader per timme. Bendix Aviation, Eclips Pioneer Division, åtog sig uppdraget och konstruerade det ”Polar Path”-gyro som visas här invid, se fig.2.

SAS hade också kontaktat Kollmans fabriken för att få dem att, för kommersiellt bruk, konstruera en ”Sky Compass”, se fig.1. Med dess hjälp kunde man, genom att utnyttja de polariserade solstrålarna som reflekterades från himlen, finna riktningen till solen även när den stod under horisonten. Redan de gamla vikingarna kände till och använde detta.

Detta tekniska hjälpmedel underlättade självfallet navigeringen, men fortfarande var det dock navigatören som, framför allt med hjälp av astronavigering, ansvarade för positionsbestämningen. På vintern gav stjärnhimlen obegränsat med information till dem, medan de på sommaren fick klara sig med solen och någon planet.

Idag sköter datorerna allt…