Flygtekniska Institutionen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) byggde sin institutionsbyggnad och underljudsvindtunnel 1931 under ledning av professor Ivar Malmer. Låghastighetsvindtunneln L 1 blev färdig och startades den 15 februari 1932. I sitt första utförande var tunneln försedd med en öppen mätsträcka med en tunneldiameter av 1,80 meter och max.hastighet av 50 meter/sekund. I slutet av 1940-talet försågs L 1 med en sluten mätsträcka med en tunnelhöjd av 1,50 meter, bredd 2,10 meter och max.hastighet av 40 meter/sekund.

För själva driften av tunneln användes från starten 1932 till 1986 en el.motor av Shrage-typ på 73 kW. Detta var en kommutatorreglerad växelströmsmotor, som numera finns på ABB: s Museum i Västerås. 1986 ersattes den med en tyristorreglerad motor på 229 kW.

 Ett av de första försöken var en modell av Sparmann P4, som testades 1932. Därefter har de flesta svenska flygprojekt provats i denna tunnel, t.ex. modell av SAAB B 17, SAAB Safir, SAAB 29 Tunnan, SAAB 32 Lansen, SAAB 35 Draken och SAAB 37 Viggen samt delförsök på passagerarplanet SAAB 340. I första hand användes vindtunneln för undervisningsändamål och tester av flygprojekt, men man har även testat personbilar (SAAB-92) och kappseglingsbåtar m.m. Det sista provet i ursprunglig uppställning kördes den 16 juni 1996 och i november samma år flyttades vindtunnelns mätsträcka ut till Arlandasamlingarna, där avsikten är att kunna visa enklare aerodynamiska experiment.

X-29                   Foto StureN

Testmodell av NASAs experimentflygplan, byggt i tre exemplar.

 Flygplanen som var instabila, användes för att utforska manöverbarheten vid anfallsvinklar (upp till 67 grader)

 Resultaten från vindtunnelproven överfördes till en flygande radiostyrd modell, som flög med framgång.

Flygtekniska Institutionen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) byggde sin institutionsbyggnad och underljudsvindtunnel 1931 under ledning av professor Ivar Malmer. Låghastighetsvindtunneln L 1 blev färdig och startades den 15 februari 1932. I sitt första utförande var tunneln försedd med en öppen mätsträcka med en tunneldiameter av 1,80 meter och max.hastighet av 50 meter/sekund. I slutet av 1940-talet försågs L 1 med en sluten mätsträcka med en tunnelhöjd av 1,50 meter, bredd 2,10 meter och max.hastighet av 40 meter/sekund.

För själva driften av tunneln användes från starten 1932 till 1986 en el.motor av Shrage-typ på 73 kW. Detta var en kommutatorreglerad växelströmsmotor, som numera finns på ABB: s Museum i Västerås. 1986 ersattes den med en tyristorreglerad motor på 229 kW.

 Ett av de första försöken var en modell av Sparmann P4, som testades 1932. Därefter har de flesta svenska flygprojekt provats i denna tunnel, t.ex. modell av SAAB B 17, SAAB Safir, SAAB 29 Tunnan, SAAB 32 Lansen, SAAB 35 Draken och SAAB 37 Viggen samt delförsök på passagerarplanet SAAB 340. I första hand användes vindtunneln för undervisningsändamål och tester av flygprojekt, men man har även testat personbilar (SAAB-92) och kappseglingsbåtar m.m. Det sista provet i ursprunglig uppställning kördes den 16 juni 1996 och i november samma år flyttades vindtunnelns mätsträcka ut till Arlandasamlingarna, där avsikten är att kunna visa enklare aerodynamiska experiment.

X-29                   Foto StureN

Testmodell av NASAs experimentflygplan, byggt i tre exemplar.

 Flygplanen som var instabila, användes för att utforska manöverbarheten vid anfallsvinklar (upp till 67 grader)

 Resultaten från vindtunnelproven överfördes till en flygande radiostyrd modell, som flög med framgång.